Kapitel 1 - Nyckeln till delaktighet

Universell utformning innebär att vi utformar samhället med medvetenhet om den variation och de olika behov som finns bland befolkningen. Det innebär i praktiken att utforma nya produkter, tjänster, processer och miljöer så att de i största möjliga utsträckning kan användas av alla – istället för att göra anpassningar för några personer i efterhand. Det bidrar till att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att verka självständigt i vardagen på lika villkor som personer utan funktionsnedsättning.

Med hjälp av universell utformning kan vi undvika att skapa brister i tillgängligheten. Vi kan också minska behovet av vissa särskilda lösningar. Exempelvis kan behovet av färdtjänst minska om vi gör kollektivtrafiken tillgänglig för fler. Däremot kan vi inte minska enskilda personers behov av stöd och hjälpmedel. Stöd kan vara exempelvis ledsagning och personlig assistans medan hjälpmedel kan vara exempelvis rullstol och hörapparat. Sådana stöd och hjälpmedel är tillsammans med tillgänglighet det som skapar delaktighet för alla.

Här är två exempel på hur det går att arbeta med universell utformning:

• Din myndighet ska utveckla en ny e-tjänst. Redan tidigt i utvecklingsarbetet funderar ni över vilka som ska kunna använda tjänsten och hur ni då behöver utforma den.
• Din myndighet ska bygga eller flytta till nya lokaler. I samband med kravställningen vid upphandlingen planerar ni för att alla ska kunna använda arbetsplatsen.

Brister i tillgängligheten riskerar att skapa hinder för personer med funktionsnedsättning. Hindren kan finnas i såväl fysiska som digitala produkter, miljöer, system och tjänster. De gör att det blir svårare för personer med funktionsnedsättning att delta på lika villkor som övriga befolkningen.

Även om vi gör nya saker mer användbara och tillgängliga genom universell utformning finns det fortfarande många hinder kvar i de befintliga miljöerna och tjänsterna. Därför är det viktigt att arbeta med att identifiera och åtgärda dem. Arbetet måste bedrivas systematiskt och uthålligt. Det är också viktigt att hämta kunskap och erfarenhet från personer som möter hindren.

Här är två exempel på hur det går att arbeta med befintliga brister i tillgängligheten:

• Inventera myndighetens webbplats och åtgärda brister – regelbundet och systematiskt.
• Ha med frågor om tillgänglighet i lokalerna och arbetsmiljön när ni genomför skyddsronder.

Därefter behöver ni ta fram en plan för att åtgärda de brister ni upptäcker.

Att arbeta med individuella stöd och särskilda lösningar för individens självständighet handlar om att ge personer det stöd de behöver och vill ha för att kunna delta i samhället.

Några exempel på individuella stöd och lösningar är

• att en anställd på en myndighet får en skärmläsare till sin arbetsdator
• ledsagning
• tillgång till teckenspråkstolk under ett möte
• färdtjänst till ett möte
• personlig assistans för att klara av vardag, arbete och studier.

Den här typen av stöd och lösningar ska vi använda som ett komplement när vi inte kan nå alla genom att utforma universellt och åtgärda befintliga brister. Man kan säga att individuella stöd är en kompensation för en persons funktionsnedsättning, medan särskilda lösningar är en kompensation för att något inte är tillräckligt tillgängligt.

Alla offentliga aktörer behöver kunna erbjuda stöd och lösningar – eller ha god beredskap för att kunna erbjuda det vid behov. Man ska få samma möjlighet till stöd oavsett var i landet man bor. Stöden och lösningarna ska också präglas av en hög grad av självbestämmande för individen, så att hen har möjlighet att vara delaktig i utformning och beslut.

Här är två exempel på hur det går att arbeta med individuella stöd och lösningar:

• Se till att det går att få ut beslut i alternativa format när det behövs.
• Se till att det finns rutiner för att erbjuda teckenspråkstolk när en person behöver det i mötet med någon på myndigheten.

Att förebygga och motverka diskriminering handlar om att arbeta för att diskriminering inte ska uppstå och om att agera när något ändå sker. Principen om icke-diskriminering är central både i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, i funktionshinderspolitiken och i svensk lagstiftning. Det finns bland annat lagkrav på att arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering enligt kapitel 3 i diskrimineringslagen.

Det finns olika typer av diskriminering. Det som kallas för indirekt diskriminering beror på strukturer i samhället som missgynnar vissa personer eller grupper. Direkt diskriminering handlar istället om direkta, diskriminerande handlingar på individnivå.

Att arbeta med de tre första arbetssätten är ett bra sätt att förebygga att personer med funktionsnedsättning utsätts för indirekt diskriminering, till exempel på grund av bristande tillgänglighet. Men även om vi gör det finns det fortfarande stereotypa uppfattningar, fördomar och attityder i samhället. De kan leda till att personer med funktionsnedsättning utsätts för direkt diskriminering, till exempel i mötet med en enskild person som har fördomar. Därför behöver funktionshindersperspektivet finnas med i myndigheternas arbete mot diskriminering i stort.

Det är också viktigt att komma ihåg att personer med funktionsnedsättning inte är en homogen grupp och att en person med funktionsnedsättning kan beröras av flera olika diskrimineringsgrunder. Exempelvis kan faktorer som kön och ålder påverka hur stor risk en person med funktionsnedsättning har att utsättas för diskriminering. Åtgärder för att motverka diskriminering behöver därför utgå från flera diskrimineringsgrunder.

Här är två exempel på hur det går att arbeta aktivt med för att förebygga och motverka diskriminering:

• Ni inkluderar tydligt funktionsnedsättning i myndighetens arbetsmiljöarbete och ser till att det fångas upp i relevanta planer, till exempel myndighetens antidiskrimineringsplan.
• Ni ser till att alla medarbetare har tillräcklig kunskap om diskriminering och om att det även kan innefatta trakasserier på grund av funktionsnedsättning.